Hästmannen Hästmannen är 60 år och väger 62 kilo. Han lever sitt stillsamma liv i en långsamt förfallande stuga mitt i byn Råskog på det småländska höglandet. Hans värld är som ett parallellt universum där tiden tycks ha stannat för länge sedan. Hästmannens livsmönster är präglat av mor och fars värderingar och deras stränga kyrkliga moral. På så vis lärde sig Hästmannen allt det han behövde veta om sin värld och hur man överlever i den. Det han lärde sig har han inte haft någon större anledning att ifrågasätta, då inte mycket har förändrats i hans liv som kräver förändring, om man skulle fråga Hästmannen själv. Ångan från djuren, morgonfrosten, dimman över ängen, hässjorna, regnet, löven, havrerökarna, skogen, kylan, värmen och årstidernas växlingar. Allt är detsamma. Stig-Anders Svensson, som Hästmannen egentligen heter, är helt beroende av vad landskapet ger, då han lever av jorden och skogen, nästan helt utan pengar. Hans bästa vänner är hans tre ardennerhästar, ”flickorna” som han kallar dem, eller ”flickera” som han säger på sin ålderdomligt skorrande småländska. Flickera är hans egensinniga arbetskamrater som med sina 2000 kilo oftast bestämmer i vilket takt arbetet ska utföras. De har både temperament och egen vilja, vilket för det mesta inte verkar bekymra honom. Detta tillstånd är bara beviset för att hans arbetshästar är något mer än bara ett vanligt dragarlag. De är älskliga individer väldigt lika honom själv. Skogen är Stig-Anders rikedom som med mycket möda kan omsättas till sedlar och mynt. Hans självhushåll och livsmönster är så sammanvävt med naturen att det nästan inte går att skilja dem åt. Stig-Anders är helt nöjd när han kan äta sig mätt, djuren mår bra, kängorna är hela, taket håller tätt och det finns något att äta. Han lever inte bara nära naturen utan i symbios med den, som ett naturväsen. Bland skogens stammar liknar han själv en figur från sagorna. En tomte, en vätte eller ett troll. Figurer som det var viktigt att hålla sig väl med i det gamla bondesamhället. Stig-Anders gör allt han kan för att inte stöta sig med naturen. Vi blir åskådarna som får den unika förmånen att titta in i denna värld, från en tid som inte längre finns. Musiken och naturljuden hjälper oss komma nära kärnan av Hästmannens upplevelser. Till en början är allt märkligt och ålderdomligt - efter ett tag upptäcker vi mönster, logik och förnuft. Sedan börjar ett drama på liv och död. Stig-Anders olika göromål driver filmen framåt. Lien, krattan, spaden, grepen, högaffeln, slipstenen, vattenhinkarna och skottkärran är hans enkla hjälpmedel, men framför allt är det hans sega, spensliga kropp som från morgon till kväll utför ett kroppsarbete som skulle knäcka de flesta moderna bönder på några dagar. Kälken använder han för att dra med sig sågen och matsäcken ut till skogen. Där letar han efter träd som stormar fällt. De träd som ligger är lättast att kapa med hans stora, ärvda stockasåg som egentligen är gjord för två skogshuggare. Stig-Anders tycker det är bra att stormen fäller träden, då det bär honom emot att fälla friska, ståtliga träd. En av hans fyra kor ger en skvätt mjölk, men det kan ta timmar att mjölka ut den eftersom kossan för det mesta brukar ligga ner och idissla när Stig-Anders kommer. Stig-Anders vill inte störa utan det blir till att vänta… Humle skördar Stig-Anders för att göra syrlig svagdricka. Frukt och svamp är viktiga. Brödet bakar han själv. ”Den gud älskar prövar han” utbrister Stig-Anders när snöstormen ryter kring honom. Filmen är poetisk och ikonlik. Bilderna, naturljuden och den specialskrivna musiken ger stämning åt filmen. Synkroniserade intervjuer med Stig spelar ingen roll i filmen. Det går helt enkelt inte att få något ur honom på beställning. Vi försökte i flera regniga innesittardagar och resultatet blev två användbara meningar! Otroligt frustrerande för en modern, effektiv människa… Stig-Anders olika göromål tillsammans med årstiderna, djuren och naturmystiken driver historien framåt. Årstidernas växlingar representerar tidens gång. Musiken är en hörnpelare och kvinnorösten i musiken representerar naturens väsen. Moder jord, som Hästmannen lever så nära. Stig-Anders ser lustig ut och lever inte som vi andra gör. Han passar inte in i mallen för hur en människa bör leva i vår tid. Tiden rusar utanför Stig-Anders lilla tidskapsel. Är han en hopplös relikt eller rent av en värdefull kulturbärare? En ekonom skulle säkert klassa honom som en osolidarisk medborgare som håller sig undan och inte drar sitt strå till sammhällsstacken. Hur det än är kolliderar hans värld med vårt sätt att tänka och vi kan i alla fall konstatera att den biologiska mångfalden är som allra högst just på hans marker. I vilken kalkyl eller kolumn hamnmar dessa världen hos en nationalekonom? Kanske kan vi själva spegla oss i Stig-Anders för att få perspektiv på tillvaron. Varför vill han inte sälja skogen och flytta till en lägenhet med kabel-TV och bredband? Bara att komma på en sådan fråga säger kanske mer om oss än om Stig-Anders. Hans liv står i skarp kontrast till vårt, och kanske finns där värden som vi har förlorat? Stig-Anders verkar i alla fall lycklig med sitt kärva liv tillsammans med sina kära hästar.”Flickera.”